Our time is now, wish u were here.

jag har förklarat  för honom miljoner gånger att det aldrig kommer bli han och jag, och även fast jag vet att han har varit kär i mig i många månader nu så har jag fortfarande uttnyttjat situationen, lekt med hans känslor och spelat ett förjävla taskigt spel med honom.

Jag visste redan från början att saker och ting skulle sluta så här. frågan var bara när.

Igår var en fantastisk dag och det kändes som att vi verkligen hade lagt allt som någonsin hänt mellan oss(och saker som inte har hänt och aldrig kommer hända) och bara umgicks som bästa vänner.
Men sen brast allt och han lämnade mig. Han kunde inte se mig umgås och ha kul, flirta och möjligtvis bli kär i någon annan.

Så han förklarade för mig att han inte kan vara min vän längre, för att det gör för ont att se.

Idag, en förjävla grå söndag, vi fick inte biljetterna til Glastonburyfestivalen..Jag som hade förberett den här dagen i månader. det ända jag hade att se fram emot. Nej.
Jag har förlorat en av mina bästa vänner här i London, och allt är mitt fel. Att vi inte fick biljetterna och att jag aldrig mer kommer se Daniel igen. Att vi aldrig mer kommer sitta tillsammans och skratta åt varandra, gå på picninc eller spela biljard.
Vem ska jag prata med när det gör ont? Vem ska jag umgås med när  jag är ensam?
VI kommer aldrig mer sitta vid kanalen i solen och dricka öl.

Jag känner mig tom, jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte prata för det finns inga ord längre.

Spelet är över nu,Grattis Jennifer. Du har förlorat.